Nu är det såhär. Att jag sovit hemma hos min underbaraste barndomsvän, Ebba. Vi två har bott grannar hela vårt liv (tills för 3 år sedan). Vi bodde i två stora villor 30 m ifrån varandra.
Vi gjorde de mest sjukaste grejerna som barn. Vi knöt ett rep mellan husen och knöt fast på våra tår, så när man vaknade skulle man springa över till varandra på morgonen. Vilket funkade ganska så bra, eller? Nej. Ebba ramlade ner i en bäck där det bara kryllade utav myggyngel en sommar, hon klättrade i ett träd och där hon satt så fint och fridfullt på grenen så bryts den av och hon ramlar ner i en kompost, hon får en glasbit i foten när hon hoppade ner i ett dike, hon fick en pinsam skrattattack på gudstjänst och mycket mycket mer. Stackars tjej. Oturs fågeln.
Vi fick för oss dom mest sjukaste sakerna, vi gjorde massor med kojor. Och då menar jag riktiga kojor, statsiga som fan! Vi hade vår egen spionbyrå (Bubbelklubb) på Ebbas vind, vilket var en riktigt spionbyrå på den tiden (trodde vi).
Vi hade det bäst. En underbar barndom. Vi gjorde allt tillsammans.
Från att fika och skapa en toalett uppe i Åkes träd till att komma på en helt egen tidning, Läby-nyheter.
Jag hade det BÄST i mitt hus, tre katter, underbar familj, underbar trädgård. Allt. Tills den dagen pappa får för sig att flytta. Jag var 16 år, det var så mycket känslor. Jag älskade mitt hem, det var viktigt för mig. Och är fortfarande. Jag klarade inte av att tänka tanken att detta underbara skulle försvinna ur mitt liv. Men pappa var bestämd och ville verkligen flytta. Han tyckte det var bättre för oss alla, eftersom vi alla gick i skolan eller arbetade inne i stan. Och där jag bodde i lilla Läby, låg lååångt från stan. Jag ville inte inse sanningen, men så var det.
Våra katter var gamla, vi avlivade dom pga. att vi skulle flytta till stan. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det, jag älskade mina katter, kanske låter töntigt men jag hade levt med dom hela mitt liv. Och dom var en del av mig och mitt liv. Jag saknar dom fortfarande och tänker på dom ofta.

Ebba och jag fick för oss igår att spionera lite på mitt gamla hus och se hur det hade förändrats.
Vi såg en barnfamilj sitta där inne och ha fredagsmys. Kändes så otroligt konstigt. Att just i det rummet så många gånger har jag och min familj också suttit och haft fredagsmys. Vi kollade i fönster, det var fortfarande sig likt men ändå inte. Så mycket olika känslor. Men det kändes skönt att titta in, jag har saknat det så otroligt mycket. Jag älskar mitt hem och kommer alltid och göra det. Det är konstigt att ett hus kan betyda så jävla mycket.
LOVAR att jag ska köpa tillbaka huset när det är till salu.

För det är mitt hus och inte bara det, utan mitt hem.